Jag förstår inte mig på pensionärer (och mamma) som finner det rogivande att åka och titta på hus någon avlägsen släkting en gång i tiden har bott i.. Jag ser helt enkelt inte nöjet i det.
Det är ofta vi har varit på väg hem någonstans ifrån och min kära mor och hennes sambo kommer på att "oh här i närheten har ju Britta min gamla dagmamma en gång bott! Vi svänger in och kollar på hur huset ser ut nu!"
Och så svänger vi in på gatan och sakta, sakta, sakta kör vi förbi huset så att man hinner se så mycket det bara är möjligt på de högst 5 sekunderna det tar att passera denna byggnad som jag inte skulle kunna bry mig mindre om.
Vad i hela världen får dem ut av det? Kommentarer som: oj de har visst byggt en ny trappa eller ja, de har ju sannerligen inte samma gardiner längre eller Titta Erica! I den lilla kojan lekte vi i när vi var små. Men då tyckte jag att den var stoor! Att den fortfarande står.. , är vanliga i sådana här sammanhang.
Och det värsta av allt är att jag med 99 % säkerhet kommer att bli likadan själv. Så jag får sitta där i bilen och låtsas intresserad för det hoppas jag att mina barn och barnbarn gör för min skull...