Nej hur kul är det egentligen med två grävande händer nerstoppade i käften på dig och det enda du kan se är två huvud framför fejan på dig, och dem är så nära att du knappt ens kan urskilja dom. Först är det dags för att ta röntgenbilder på tänderna. Denna satans platta som man ska bita ihop mellan tänderna är så bövelens jädra vass i kanterna att jag får sår i gommen av den. Dessutom ska den tryckas in så långt in i munnen att jag får kväljningar och ögonen börjar rinna på mig. Hur ska jag bortförklara det? Nej, det är ingen fara. Det är bara röntgenplattan som gör mig lite rörd...?

Sedan ligger man där och kämpar för att gapa så stort man bara kan (för jag ska ju vara duktigast av alla patienter som någonsin legat i denna stol) trots kremporna i käkarna och man försöker låta bli att svälja, för sväljer jag måste jag stänga munnen lite.. Ok, en gång kan jag väl svälja.. 1 minut senare måste du svälja igen och då ångrar du dig att du svalde förra gången för denna gången behöver du svälja mycket mer än den förra och då var det ju dumt att inte spara den sväljningen till en gång du verkligen behöver den. Som just nu! FAN!
Fram med redskapen. slip, slip, skrap, skrap, borr, borr låter det. Skrapningen gör ont så in åta helvete för inte har jag använt tandtråd som jag skulle för "då skulle det inte börjat blöda i tandköttet" Käften gubbe! tänker jag.
Slipningen är helt ok. Inbillar mig att det slipar bort allt det gula från mina tänder och gör att jag kommer ha ett skinande leende. Nästan bländande. Slipningen är helt ok. Fram tills att "nu får du lov att skölja om du vill" och det är först då du märker att hela flabben är full av sandpapper-sand. (Är det meningen att jag ska få bort det här med det lilla pyttepjutte vattnet assistenten hällt upp till mig!?) Think again.
Jag förstår folks tandläkarskräck.