Häromdagen på jobbet kämpade jag mig fram med en tung (läs: AStung) pall genom folkmassan i gångarna då det kommer fram en jobbig ungjävel på si sådär 10 år som ska "hjälpa mig". Lite (JÄTTELITE) gulligt först men när jag märker att ungen har damp och vägrar släppa taget när jag säger att Nu räcker det, tack för hjälpen så blir det faktiskt bara väldigt jobbigt då han håller på att dra in pallen i både folk och möbler. När mamman är en sån där mesig mamma som sänger till sonen EN gång lite försiktigt att han ska släppa, men som han såklart vägrar - för vem lyssnar på sin mamma som 10 åring när man märker att man kommer undan med vad fan man vill, så blir jag fan irriterad. Är man mamma till ett barn med damp så får man väl ryta till!?
Rycker iaf till mig pallen igen och får ta i lite mer än väntat (dampbarn är fan starka!) och när han vänder sig om och ska gå, DÅ SER JAG DET!
Märkningen, beviset, anvisningen, ledtråden på att det är ett barn som inte är som alla andra och på att jag borde hållt mig borta och vägrat ge honom palldragaren från början: Den långa tofsen i nacken!! 
En liten del av håret i nacken som man på sin stackars pojk låtit växa medans man fortsatt klippa resten av håret och av någon konstig anledning är det typiskt kännetecken för just barn som har damp! Jag undrar nu: WHY!? Varför vill ni vara så elaka mot stackarn som redan har problem med ett litet handikapp och förvärra situationen med en jävla hårtofs i nacken!?

Det är fult, fult, fult och jag förstår varken grejen med det, vad fan ni tänkte och hur någon NÅGONSIN kan tycka att det är ens en gnutta fint/charmigt/häftigt - you name it. Spare them/us that, snälla mammor! Och om det nu är så att ert barn kommit med det geniala önskemålet själv så är det tid att använda det störigaste argumentet en förälder kan ge sitt barn - "Du får inte, därför att jag säger det"