Idag är det ett år sedan jag åkte till USA. ETT år sedan!! Jag kan inte fatta att jag för ett år sedan stod och sa hejdå till mamma, Staffan och Natha på kastrup. Mer än ett år sedan jag hade min avskedsfest och på fredag är det ett år sedan jag träffade min "nya" (värd)familj för första gången!

Det har hunnit hända så mycket samtidigt som det har gått ruskigt fort och trots att det känns som att mitt liv står på paus. Jag har utvecklats som person så himla mycket och jag har lärt mig att uppskatta vad jag har, vem jag är och var jag kommer ifrån. Jag har skaffat nya vänner för livet, jag har lärt mig ett annat språk helt flytande, jag har tagit risker och jag är mer säker på mig själv som person. Jag rekomenderar verkligen alla att göra något sånt här för sin egen skull innan man sätter ner foten på jorden igen och betämmer sig för att "stadga" sig. För hur kul jag än har det här och hur oseriöst mitt liv än känns just nu så har jag varit med om mitt livs äventyr! Jag har lärt mig stå på mina egna ben och jag är stolt över att jag åkt hit, helt ensam!! Jag känner mig modig och oövervinnlig och det kan ingen någonsin ta ifrån mig.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag har haft hemlängtan. Som FAN. Framförallt nu efter att jag var hemma och hälsade på i jul. Samtidigt blev jag påmind om hur bra familj och vänner jag har som jag nu vet kommer finnas där när jag kommer hem efter sommaren.
Mitt år har varit helt fantastiskt och jag ser fram emot kommande 6 månader som Au Pair i USA! Därefter ser jag lika mycket fram emot min hemfärd och mitt fortsatta liv i Sverige där jag vill flytta ihop med min underbara Staffan, som för övrigt är världens mest ödmjuka och osjälviska pojkvän, och plugga till sjukgymnast!

Till alla er där hemma och till alla Au Pairer här som gör allt så mycket lättare: Jag älskar er!