Känslorna över att min hemfärd närmar sig med skrämmande hög fart är som men humörsvängningarna på en höggravid kvinna.. Ena stunden kan jag längta efter alla de här härliga stunderna som bara Sverige kan ge en. Som att cykla till stranden, grilla med alla nära vänner på vita reck eller gröningen och kunna både dricka och grilla utan att vara orolig, äta mammas hemlagade mat, hemmafesterna som alltid är roligare än själva utgången, det faktum att det är ljust klockan 12 på natten.. ni vet, sånna saker! Men i nästa stund slås tanken av hur mycket man kommer åka ifrån och aldrig får uppleva igen, i alla fall inte alls på samma sätt - Jennifer, Doug och deras bortskämda men alldeldes underbara djävulungar. Mitt lilla charmtroll Peter och "little miss Chatterbox" Lexi! Alla vänner här som man kommit så otroligt nära och som man hittar på allt med. New Jersey, New York, tempot, människorna, skyskraporna, känslan av oövervinnlighet, alla coola fester, alla spännande personligheter man träffar på och känslan av att du har välden vid dina fötter!

Sverige känns plötsligt för litet för alla möjligheter resten av världen har att bjuda på.. men vad vill jag göra? Vad vill jag bli? Hur vill jag att mitt liv ska se ut om 5 år? Var vill jag vara då? Jag har ingen aning!! Och det är lite, nej det är väldigt skrämmande och hemfärden gör det allt mer påtagligt.

Ikväll hade Lotta avskedsmiddag och nu börjar verkligen en och en droppa av.. Lotta om en vecka, Evelyn om 2, Jennifer och Moa om 3, Camilla om 5 och däremellan  nångång kommer Rebecca också hinna åka och sen är det inte långt kvar tills det är min tur!:S

Oj, oj, oj.. Kommer framtiden någonsin sluta att vara skrämmande?


Natha och Evelyn saknas, annars är det här hela Jersey-ligan!