Då är jag hemma igen! Galet... jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan eller var jag ska börja.
Jag tar det från början..

Efter vår Cali/Vegas resa (som för övrigt var det roligaste jag gjort i hela mitt liv, but what happens in Vegas stays i Vegas! Bilder finns dock på facebook) kände jag mig ganska redo att åka hem.
Det var/är väldigt få av Au Pairerna kvar och jag kände mig klar med själva Au Pair livet. Däremot långt ifrån klar med New York!

Dagen innan avfärd var hemsk.. Att packa ner alla sina ägodelar i 2 resväskor och konstatera att jag måste slänga en 3:e del för att överhuvudtaget få hem allt kändes väldigt märkligt! Mina vänner kom över och att inte veta när eller om man ses igen är ingen rolig känsla. Hela dagen var Lexi som en plåster på mig och det fälldes många tårar från alla håll och kanter.

1:e september - dags att åka..
Jag hade lovat Lexi att gå upp tidigt för att gå ut och käka frukost med familjen och sen spendera så mkt tid som möjligt med henne och Peter. Tyvärr gick nästan all tid åt att få ihop det sista.
Innan Doug skjutsade mig till flygplatsen kände jag mig ganska lugn - tills det var dags att säga hej då. Jennifer, Lexi och Peter stod på garageuppfarten och Lexi hade rödsprängda ögon efter allt gråtande. Hon storgrät när vi kramades Hej Då och det var hjärtskärande att sätta sig i bilen och höra hennes hysteriska snyftningar genom den öppna bilrutan när vi åkte iväg.

Väl hemma mötte ännu en tårögd mamma upp mig på flygplatsen och det var underbart att få en "mamma-kram" igen!! Att ingen visste att jag hade kommit hem gjorde det hela mkt roligare då jag åkte runt och överraskade alla!:)

De här första dagarna har varit fullspäckade med samtal jag varit tvungen att ringa hit och dit och nu känner jag att jag kan landa på riktigt...
Att komma hem efter 1,5 år och ta upp ett liv man lämnade bakom sig är inte det lättaste. Folk förändras och Jag har förändrats. Just nu försöker jag ta en dag i taget och ha så kul jag bara kan, träffa så många jag kan och njuta av tillvaron så mycket jag kan. Istället för att vara bitter över att inte längre vara kvar i New York så försöker jag uppskatta allt jag har fått uppleva och försöker blicka framåt på nästa fas som nu börjar i livet. Jag försöker vara så positiv jag bara kan för att inte hamna i nån depressions-svacka, vilket jag tror kan vara väldigt lätt.. Att ha så underbara människor omkring mig som jag har här hemma hjälper emormt! Ta åt er av det allihop! Ni är bäst!

Jag saknar New York och New Jersey enormt mycket. Jag saknar samanhållningen mellan alla oss Au Pairer! Filippa Norrthon, Sofia Hammarström, Nathalie Journath, Camilla Sjöholm, Jennifer Olofsson, Caroline Markusson, Issa Petersson, Angelica Rådman, Caroline Wennerberg - Tack för att ni gjort året till ett oförglömligt år! Ni har varit så mycket mer än bara vänner och utan er hade jag nog inte fixat det!!
Maria Lindberg, du är guld värd som tog hand om mig när jag kom - ny och vilsen utan att känna en själ i New Jersey!
Emma Frick, Du var den första jag lärde känna och det var så skönt att veta att man åtminstonde hade EN vän där borta i det stora, då skrämmande landet!
Carolina Thorild, dig var man alltid lika glad att se! Större energiknippe får man leta efter!
Jag saknar familjen, framförallt Lexi och Peter! Dessa underbara ungar har ettsat sig fast i hjärtat!! Jag saknar, huset, idyllen i Upper Saddle River, människorna, attityden, närheten till New York och storstadskänslan.

Kort och gott - jag längtar tillbaka men trivs i nuläget.

Min framtidsplan just nu ser ut såhär:
Jobba på Ikea fram till våren. (Fick jobba där idag) :)
Då vill jag börja plugga Journalistik/multimedia i antingen sthlm eller Köpenhamn.
Antingen 2:a året eller sista vill jag ta ett utbytesår i USA och förhoppningsvis få jobb så jag kan stanna och jobba där ett tag.

This is my new life.. I'll talk to you soon!


<3